insidemelsheadisadarkmess

16/6 2010

Detta är en deppblogg. För att jag är tonåring. Full av tonårstankar och tonårsångest. 
Lev med det.

"Och det intryck hon gav, hennes sätt, hennes självkänsla, allt var ungt, nästan barnsligt. Så att världen inte skall göra henne så illa som den annars skulle kunna."
     Personligen, så tycker jag att det här citatet beskriver mig själv galet bra. Att linda in allt i löjliga ord, löjliga lekar. För att det skulle bli lättare då. Som om. Som om det skulle bli lättare bara för att man hanterar det som ett barn, hanterar det på ett barnsligt sätt; någon som inte vet bättre. Som om någonting någonsin skulle bli lättare av det. 
     Som om någonting någonsin skulle bli lättare bara för att man pratar om det i tredje personsform. Men jovisst blir det lättare, det går ju att låtsas som att det inte alls handlar om mig, utan om någon annan. En viss Mel, till exempel. Och den där Mel, hon är ju så stark och så badass och så jävla helvetes sinnessjukt het att hon kan ta vilka smällar som helst i denna värld. Plus att hon är utomordentlig på att fjäska och vara gullig och söt inför vissa människor. Och så märks det ganska bra när hon tycker att någon är awesome, med hennes definition på det ordet, och hon blir liten och feg och vill få andas awesomeness på avstånd eller så nära det bara går.
     MEN FÖR I HELVETE. Slå mig nästa gång jag börjar skriva om/som Mel.
     Det känns ju bara som att jag inte får plats hos någon längre. På riktigt. Fastän jag vet att det finns människor som säkert tar illa upp av att jag skriver det, så känns det så. Det har inte känts som att jag får plats på väldigt, väldigt länge nu. Någonstans mellan hösten och våren i nian. Någonstans där glömde jag bort vem jag är och vem jag kan vara. Glömdeglömdeglömde. Glömde vad som får finnas och vad som inte får det. Där någonstans glömde jag att det är min värld det här. Ja. Jag glömde det. Glömde och gick sönder. Jag är bra på att glömma. Att inte minnas. Det finns så otroligt mycket som går att glömma. Så otroligt många små vardagsdetaljer som glöms bort utan att jag vet det någonstans. Och till slut så blir det som att man har glömt bort livet. Eller nej, inte glömt bort livet: livet är man skrämmande medveten om hela jävla tiden, det pressar sig in från alla håll och kanter och gör inte bara ont, det skaver och skrämmer och smittar och skriker och spottar mig i ögonen. Men man har glömt bort hur man faktiskt lever. På riktigt. Det har man glömt. Jag har glömt hur man klär på sig själv, med rena kläder. Hur man klär sig själv med något annat än snälla kläder. Det har jag glömt. Hur man äter annat än snäll mat. Och ja, jag har glömt hur färdigbakade kakor, muffins och bullar smakar. Det är smeten som är snäll, som inte tjockar sig i halsen. Vad som sedan händer i magen, det är en annan sak.
     Men jag har glömtglömtglömt hur man ska leva och därför också glömt att bry mig om de som är närmast. Eller nej, det har jag faktiskt inte glömt. Men det går inte att räcka till. Det går faktiskt inte just nu.
"- Fast ibland är den godaste gärningen djupt självisk, sa han utan att förklara sig närmare.
     Kanske menade han att man måste bära sig själv innan man kan bära andra. Att man måste älska sig själv innan man kan älska andra. Fast vad är hönan och vad är ägget? Kanske visste man inte att man inte bar sig själv förrän man släpat omkring på en massa andra människor en tid och kanske var man oförmögen att ge sig själv kärlek om man inte först älskade andra människor?"
     Det är så sjukt. För det allra mesta, så har bränslet i mitt liv, den lilla fladdrande lågan längst längst in (för jag är ingen liten röd metallic ficklampa, jag är ett gammalt hederligt stearinljus som är ytterst känsligt för omvärldens vinddrag) varit att ge andra människor glädje. Att finnas för andra har alltid, alltid varit det som hållt mig uppe i svåra stunder. Jag vet inte, det är nog för att jag är en lillasyster och har tröstgenen i mig högutvecklad till tusen. Men helt plötsligt så funkar det inte så. Jag orkar inte ta tag i andras problem, och jag orkar verkligen inte ta tag i mina egna. Jag behöver en Mel. (AJ, du behöver inte slå så hårt! Jaja, tack så mycket. Jag bad ju om det.) Jag behöver någon som tar tag i de verkligt kniviga frågorna... Nej, okej, jag ska inte börja citera Hey Dolly också. Men jag behöver faktiskt någon som kan göra det där jag själv är så bra på att göra för andra: sätta upp listor, punkter, mål, hitta mening med liv och lust och hela skiten. Jag behöver någon som kan ta tag i och ge mig det. För visst, jag kan göra det för andra. Men aldrig för mig själv.
     Jag är ganska bra på att gå sönder också. Gör det överdramatiskt och passionerat, går in i det med varje liten del jag har. Kan spela sinnessjuk och rubbad som en lek. Kan låtsas ha hjärnskakning så att jag nästan tror på det själv. (Men, om det kan rädda en ur riktigt jobbiga situationer där ens trohet ochsåvidareochsåvidare kan sättas på spel, så tycker jag faktiskt att det är okej.) Väldigt bra på att låta dammet samla sig i hörnen över ett perfekt städat rum, är jag. Ännu bättre på att låta det samla sig över ett väldigt ostädat rum också, tyvärr. Jag kan sitta och frenetiskt skriva brev till människor som aldrig någonsin kommer att få läsa dem bara för att bränna de stackars orden över värmeljuslåga senare. Jag kan sitta och skriva dikter, skriva noveller, bara för att slänga dem i grannens soptunna lite då och då. Jag kan dansa sönder en hel natt för att slippa tänka. Jag kan spränga hörlurar för att tysta rösterna i huvudet. Jag kan bli helt manisk och ta på mig hundratals projekt som aldrig någonsin blir färdiga, och inte ens hälften påbörjas (för jag har vid det laget redan gått in i depression).
     Jag vill inte bli ensam. Det är så patetiskt. Det är så grundläggande för hela min person. Jag vill inte bli ensam. Jag klarar inte av att vara ensam. Jag klarar inte av att människor inte älskar mig. Jag gör faktiskt inte det. Jag är ledsen, men jag gör det bara inte. Och jag utnyttjar människor för att må bra. Om de tycker om mig och om jag kan få dem att må bra så kan jag må bra och jag kan vara säker för att jag är älskad. Och man är inte säker om man inte är älskad. Oh, hell no you are. Läs Blonde, där får ni en bättre förklaring. Det är också en anledning till att det är så konstigt att jag inte kan finnas där och hjälpa de människor som behöver mig. Jag behöver ju dem. Jag måste ju ha deras kärlek för att berättiga mitt eget liv, mina andetag. Jag klarar ju inte av att vara en egen människa, jag måste verkligen ha andras kärlek för att fungera. Och när de jag älskar är väldigt, väldigt långt borta (75 mil, ungefär, till en av dem. Eller 678,08 km till en annan.) så fungerar jag inte som jag ska. Verkligen inte som jag ska, fungerar jag. Jag fungerar så lite att jag borde ta semester från det här Melandet (NEJ, den här gången får du inte slå!) och kärlekandet ett tag.
"Så om jag kunde befria mig, inte från kärlek utan från behovet av kärlek. Så att jag kunde bli kvitt min önskan att dö om jag inte är älskad."

Och jag kan bli på tok för trött för att fortsätta denna dynga. GOOD NIGHT YOU PEOPLE.

Dagens citat?
"När man själv rasar, var finns nåden?"
- Rebell med frusna fötter, Johanna Nilsson, sid. 68.


Yours 
       Truly
   Mel
(OKEJ, AJ, DEN DÄR GJORDE FAN ONT!)